Ett par dagar senare kan vi konstatera att Juniors uttryck för restaurangen i söndags knappast hade med establissemanget att göra, snarare var det första delen i kräksjuka/diarre som sedan söndag natt har härjat här hemma. Jag har varit hemma hela veckan från jobbet, helt däckad. Pappa A har klarat sig hyfsat hittills, men den lille killen lyckades knäcka i princip samtliga gäster som var med i söndags...
Min vecka har alltså inte varit så rolig, alldeles för mycket på jobbet och detta i kombination med toabesök på alla möjliga ledder... Så jag har tagit telefonkonferenser hemifrån och 'mutat' telefonen när jag mått för kass... Ja, vad göra ibland?!
Ischans, roligare vecka kan man ha. Och stackars Junior fick vi ta till akuten efter ett gäng kräkningar som resulterade i en extremt stor mage. Han såg helt konstig ut och vi blev riktigt oroliga. Men doktorn sa gaser, och svullnaden hade gått ner nästa morgon, så det var säkert så enkelt.
Hoppas verkligen helgen muntrar upp oss!
torsdag 19 november 2009
söndag 15 november 2009
Väl valda tillfälle
Sonen har en känsla för att välja tillfälle där det han gör kommer att bli ihågkommet och omtalat i decennier. Inte alltid för att han är så charmig och gullig. Eller nåt sånt. Nej, det rör sig om tarmrörelserna, det är dessa han är känd för. Och inte bara den allra närmsta familjen, utan i hela släkten och några till, är numera bekanta med hans känsla för timing...
Och han började tidigt. Han är ju en kille som varit med om mycket under sitt första år, både bröllop och begravningar. Och vid dessa tillfälle valde han att - högljutt!! - deklarera sin förtjusning (??) över att ha blivit bjuden. Och vid dessa tilldragelserna fick hans stackars far ta sonen över axeln och hasta ut till bilen. För vid dessa tillfälle är det inte den vanliga, kontrollerade korven som kommer ut. Nej, vid både bröllop och begravning var det kaskadsprutet, ni vet det som fräter i ögonen och som kommer ut som sssspppprrraaatttsccccccccchhhhh i blöjan. Och som inte håller sig i blöjan, utan som snabbt översvämmar blöjan och hamnar i alla kläder...
Idag var det dags igen. Födelsedagsfest som skulle intas på en något fancy krog, ni vet en krog som inte har ikea-barnstolar utan en lite snyggare variant. En i tyg... Vi började äta i lugn och ro, sonen sov. Efter ett tag vaknar sonen och vill hänga med, självklart, han var ju lika bjuden som vi andra. Och efter 10 minuter börjar showen. Högljutt skrapande i blöjan, odören spred sig som hiroshimabomben och pappa A och jag tittar förtvivlat på varandra. Ljudet för oss var tillräckligt - det här var allvarligt.
Och de rutinerade föräldrarna (NOT!!) hade alltså varken blöja eller extrakläder. Det händer ju aldrig att Junior gör sådana här inspel i debatten. Ja, förutom då när det är större tilldragelser...
Bajs precis överallt... Vi fick sätta på det stackars barnet nedbajsade kläder, 'låna' en handduk från restaurangen (tack och lov att det var en bättre restuarang med små frottétvättlappar som handdukar istället för pappershanddukar, eller ännu värre; enbart handdukstork!!) som blöja, försöka torka av den tygklädda barnstolen efter bästa förmåga och därefter fortsätta födelsedagsfesten.
Härligt! Ännu en släktfest där Juniors tarmar imponerar. Och det 'roligaste' är att han i princip aldrig annars har de här tömningarna... Men nu ska vi försöka komma ihåg att ta med oss extra kläder och blöja för de tillfälle när vi ska på stora kalas... :)
Och han började tidigt. Han är ju en kille som varit med om mycket under sitt första år, både bröllop och begravningar. Och vid dessa tillfälle valde han att - högljutt!! - deklarera sin förtjusning (??) över att ha blivit bjuden. Och vid dessa tilldragelserna fick hans stackars far ta sonen över axeln och hasta ut till bilen. För vid dessa tillfälle är det inte den vanliga, kontrollerade korven som kommer ut. Nej, vid både bröllop och begravning var det kaskadsprutet, ni vet det som fräter i ögonen och som kommer ut som sssspppprrraaatttsccccccccchhhhh i blöjan. Och som inte håller sig i blöjan, utan som snabbt översvämmar blöjan och hamnar i alla kläder...
Idag var det dags igen. Födelsedagsfest som skulle intas på en något fancy krog, ni vet en krog som inte har ikea-barnstolar utan en lite snyggare variant. En i tyg... Vi började äta i lugn och ro, sonen sov. Efter ett tag vaknar sonen och vill hänga med, självklart, han var ju lika bjuden som vi andra. Och efter 10 minuter börjar showen. Högljutt skrapande i blöjan, odören spred sig som hiroshimabomben och pappa A och jag tittar förtvivlat på varandra. Ljudet för oss var tillräckligt - det här var allvarligt.
Och de rutinerade föräldrarna (NOT!!) hade alltså varken blöja eller extrakläder. Det händer ju aldrig att Junior gör sådana här inspel i debatten. Ja, förutom då när det är större tilldragelser...
Bajs precis överallt... Vi fick sätta på det stackars barnet nedbajsade kläder, 'låna' en handduk från restaurangen (tack och lov att det var en bättre restuarang med små frottétvättlappar som handdukar istället för pappershanddukar, eller ännu värre; enbart handdukstork!!) som blöja, försöka torka av den tygklädda barnstolen efter bästa förmåga och därefter fortsätta födelsedagsfesten.
Härligt! Ännu en släktfest där Juniors tarmar imponerar. Och det 'roligaste' är att han i princip aldrig annars har de här tömningarna... Men nu ska vi försöka komma ihåg att ta med oss extra kläder och blöja för de tillfälle när vi ska på stora kalas... :)
torsdag 12 november 2009
Putmage och personlighet
Jisses vad magen putar redan. Faktiskt pinsamt, för just nu ser jag bara sådär mittemellan fet ut, sådär 'äter för mycket, tränar för lite...'. Inget kul alls. Kjolar, byxor, inget är snyggt på mig. Längtar nästan lite tills jag får hoppa i mamma-kläderna igen, då är det åtminstone 'på riktigt'. Har bokat gyn och UL, så nu ser jag framemot ett tickande hjärta.
Och så Junior, killen som går. Killen som snackar och snackar och snackar. Killen som börjar få ett riktigt humör och som gärna vill visa vad han vill, vad han kan och vad vi borde förstå att han säger och vill... Han är faktiskt riktigt rolig! En favoritlek är att, när han ätit klart sin middag och fått hoppa ner på golvet, att kittla mamma när vi sitter kvar vid bordet. Vi har stolsryggar med spjälor, där han sticker in sin lilla hand och pekar med sina fingrar i min rygg. Jääättekul!! 100 gånger minst!! Annars är det mest födelsedagens Bobby car som får uppmärksamhet, dockan han fick röner viss entusiasm, men inte på långt när den kärlek som bilen får... Bultbräda, Brio clown och en massa andra presenter ligger långt ner på listan, antagligen för pedagogiska (mina presenter...) för pojkens smak. Här ska det brummas och slängas och klättras, dockan funkar för han (ja, mormor är pedagog och har ägnat mycket tid åt att hitta en docka som liknar Junior...) kan åka med baktill på bilen. Sitter dockan för länge i mammas knä blir vi lite sotis och slänger honom under soffan. Ett år gammal och så mycket personlighet, underbart!!
Och så Junior, killen som går. Killen som snackar och snackar och snackar. Killen som börjar få ett riktigt humör och som gärna vill visa vad han vill, vad han kan och vad vi borde förstå att han säger och vill... Han är faktiskt riktigt rolig! En favoritlek är att, när han ätit klart sin middag och fått hoppa ner på golvet, att kittla mamma när vi sitter kvar vid bordet. Vi har stolsryggar med spjälor, där han sticker in sin lilla hand och pekar med sina fingrar i min rygg. Jääättekul!! 100 gånger minst!! Annars är det mest födelsedagens Bobby car som får uppmärksamhet, dockan han fick röner viss entusiasm, men inte på långt när den kärlek som bilen får... Bultbräda, Brio clown och en massa andra presenter ligger långt ner på listan, antagligen för pedagogiska (mina presenter...) för pojkens smak. Här ska det brummas och slängas och klättras, dockan funkar för han (ja, mormor är pedagog och har ägnat mycket tid åt att hitta en docka som liknar Junior...) kan åka med baktill på bilen. Sitter dockan för länge i mammas knä blir vi lite sotis och slänger honom under soffan. Ett år gammal och så mycket personlighet, underbart!!
tisdag 10 november 2009
Ett virrigt sex-pack
Jag var lite vimsig idag på jobbet och blandade ihop några grejor. Varpå den gode kollegan säger:
'Men T, så virrig du är! Och nu kan du ju inte skylla på att du är gravid precis!'.
Hänvisningen till graviditet fattar jag inte riktigt, och hade det inte varit för att jag är just detsamma hade jag nog inte fäst mig vid kommentaren. Men jag är ju just gravid och kanske är det därför jag är så virrig?!
Och vid tillfälle som detta, när jag är med mina 'bästaste' kollegor - då vill jag bara berätta; 'hör här, så fantastiskt, vet ni vad?!'. Men icke, det går inte. Så jag håller min trut och avvaktar. Förhoppningsvis har jag lämnat bygget innan det börjar synas för mycket. För jisses vad snabbt kroppen anpassar sig igen. Det var nog det största skälet att jag gjorde ett grav-test; magen har redan antagit proportioner som inte påminner om ett sex-pack i den positiva bemärkelsen - snarare som om jag intagit ett antal sex-pack som sedan lagt sig i en fluffig matta runt magen... Men det är det värt!!
'Men T, så virrig du är! Och nu kan du ju inte skylla på att du är gravid precis!'.
Hänvisningen till graviditet fattar jag inte riktigt, och hade det inte varit för att jag är just detsamma hade jag nog inte fäst mig vid kommentaren. Men jag är ju just gravid och kanske är det därför jag är så virrig?!
Och vid tillfälle som detta, när jag är med mina 'bästaste' kollegor - då vill jag bara berätta; 'hör här, så fantastiskt, vet ni vad?!'. Men icke, det går inte. Så jag håller min trut och avvaktar. Förhoppningsvis har jag lämnat bygget innan det börjar synas för mycket. För jisses vad snabbt kroppen anpassar sig igen. Det var nog det största skälet att jag gjorde ett grav-test; magen har redan antagit proportioner som inte påminner om ett sex-pack i den positiva bemärkelsen - snarare som om jag intagit ett antal sex-pack som sedan lagt sig i en fluffig matta runt magen... Men det är det värt!!
måndag 9 november 2009
4 stickor senare
Nu har jag kissat på 4 ClearBlue. Och är fortfarande gravid. Fast jag känner mig både kaffesugen, vinsugen och hemskt ogravid. Men så länge Liten inom mig växer och är frisk och stark, så kan jag hantera det hela. Alltså sugen och känslan av att det bara är ett stort skämt. Kommer ihåg den känslan från den första graviditeten också. Ville så hemskt gärna börja spy lite då, men det kom aldrig. Och den här gången kan jag verkligen klara mig utan det.
Ringde till RMC imorse och avlämnade rapport. Koordinatorn bara skrattade och sa 'grattis, otroligt!'. Hon är så gullig! Fick till till UL om några veckor, då ska vi få se - förhoppningsvis - det lilla livet. Är otroligt rädd att det ska gå fel. Kanske för jag vet hur rätt det kan gå så blir jag ännu oroligare för hur fel det kan gå. Också. Och jag får väl erkänna att mina hormoner från förra graviditeten fortfarande inte har lagt sig helt, så jag tjuter fortfarande som en stucken gris för både det ena och det andra. Speciellt dödsannonserna kan få mig helt ur balans...
Men utöver det så ska det bli fantastiskt att få bli mamma igen. Förutsatt att allt går bra då alltså (inga jinxar här inte!).
Ringde till RMC imorse och avlämnade rapport. Koordinatorn bara skrattade och sa 'grattis, otroligt!'. Hon är så gullig! Fick till till UL om några veckor, då ska vi få se - förhoppningsvis - det lilla livet. Är otroligt rädd att det ska gå fel. Kanske för jag vet hur rätt det kan gå så blir jag ännu oroligare för hur fel det kan gå. Också. Och jag får väl erkänna att mina hormoner från förra graviditeten fortfarande inte har lagt sig helt, så jag tjuter fortfarande som en stucken gris för både det ena och det andra. Speciellt dödsannonserna kan få mig helt ur balans...
Men utöver det så ska det bli fantastiskt att få bli mamma igen. Förutsatt att allt går bra då alltså (inga jinxar här inte!).
lördag 7 november 2009
Tacksammast
Tiden har gått så fort. Jobbet tar så mycket tid. Och när jag kommer hem på kvällarna vill jag bara mysa med Junior tills det är dags för hans kvällsvälling och nattning, sen däckar jag oftast i soffan framför olika bloggar. Att skriva själv blir mig övermäktigt, jag är så trött, och så totalt utan inspiration och entusiasm att jag hellre låter bli att skriva.
Så, i allt detta har jag inte hunnit rapportera om utvecklingen. För cirka två månader sedan fick vi ok att starta upp syskonförsök och väntan på Tant Röd inleddes. Tant Röd bestämde sig för att anlända något försenad (hon åkte väl med SJ kan tänka...) men kom gjorde hon iallafall. Och jag intog en dos Pergotime, som sedan följdes av Gonal F i dagarna två. Därefter ett UL som visade en äggblåsa vilket innebar att vi blev hemskickade med order om ytterligare Gonal F. Och så ett UL till. Och dagen efter insemination. Ganska harmlöst.
Och framförallt, så odramatiskt. Förra gången levde jag, andades jag, INSEMINATION. BLI GRAVID. Allt snurrade runt detta. Den här gången höll jag på att glömma sprutorna, vimsade med ordinationerna, kom knappt ihåg UL och blev dessutom irriterad på att vi var tvungna att ta oss till sjukhuset tre gånger på två veckor för alla UL och inseminationen. Se, så härligt nonchalant och odräglig man kan bli när jobbet håller på att sänka en, när ens förstfödde kräver uppmärksamhet och när man knappt har tid för sig själv fast man är oändligt lycklig och oändligt tacksam för allt man har.
Att så bli gravid på första syskonförsöket, liksom vi blev med Junior, känns overkligt. Det känns fantastiskt, underbart, härligt, lättande, spännande. Allt blandat med oro, precis som tidigare, kommer det här lilla knytet att landa på vår jord friskt och välskapt?
Och liksom första gången, så känner jag mig knappast gravid. Förra gången hade jag åtminstone ont i bopparna när det begav sig, men denna gång känns det ingenting. Förutom en molande mensvärk i magen, så låt oss hoppas att det är ägget som sätter sig och inget annat. Eller livmodern som töjs ut, nåt sånt. Men inget annat.
Jag är så oändligt tacksam, så överväldigad att det gått så lätt. Så orolig att det ska gå åt h-e för att det gått för lätt, för snabbt, för enkelt. Alltid redo, alltid orolig, alltid beredd på att det värsta kan hända. Och samtidigt så oändligt glad.
Nu firar vi Juniors födelsedag dubbelt!
Så, i allt detta har jag inte hunnit rapportera om utvecklingen. För cirka två månader sedan fick vi ok att starta upp syskonförsök och väntan på Tant Röd inleddes. Tant Röd bestämde sig för att anlända något försenad (hon åkte väl med SJ kan tänka...) men kom gjorde hon iallafall. Och jag intog en dos Pergotime, som sedan följdes av Gonal F i dagarna två. Därefter ett UL som visade en äggblåsa vilket innebar att vi blev hemskickade med order om ytterligare Gonal F. Och så ett UL till. Och dagen efter insemination. Ganska harmlöst.
Och framförallt, så odramatiskt. Förra gången levde jag, andades jag, INSEMINATION. BLI GRAVID. Allt snurrade runt detta. Den här gången höll jag på att glömma sprutorna, vimsade med ordinationerna, kom knappt ihåg UL och blev dessutom irriterad på att vi var tvungna att ta oss till sjukhuset tre gånger på två veckor för alla UL och inseminationen. Se, så härligt nonchalant och odräglig man kan bli när jobbet håller på att sänka en, när ens förstfödde kräver uppmärksamhet och när man knappt har tid för sig själv fast man är oändligt lycklig och oändligt tacksam för allt man har.
Att så bli gravid på första syskonförsöket, liksom vi blev med Junior, känns overkligt. Det känns fantastiskt, underbart, härligt, lättande, spännande. Allt blandat med oro, precis som tidigare, kommer det här lilla knytet att landa på vår jord friskt och välskapt?
Och liksom första gången, så känner jag mig knappast gravid. Förra gången hade jag åtminstone ont i bopparna när det begav sig, men denna gång känns det ingenting. Förutom en molande mensvärk i magen, så låt oss hoppas att det är ägget som sätter sig och inget annat. Eller livmodern som töjs ut, nåt sånt. Men inget annat.
Jag är så oändligt tacksam, så överväldigad att det gått så lätt. Så orolig att det ska gå åt h-e för att det gått för lätt, för snabbt, för enkelt. Alltid redo, alltid orolig, alltid beredd på att det värsta kan hända. Och samtidigt så oändligt glad.
Nu firar vi Juniors födelsedag dubbelt!
fredag 6 november 2009
Saker som är bra i mitt liv
Det finns mycket som är toppenbra i mitt liv. Jag har en fantastisk son. Jag är frisk. Jag mår bra. Jag kommer snart att slippa jobba. Jag lever. Jag lever ett gott liv.
Och så har jag ju min underbare 1-åring här hemma. Som kommer att bli storebror nästa år om allt går bra.
Kan livet bli bättre än så?!
Och så har jag ju min underbare 1-åring här hemma. Som kommer att bli storebror nästa år om allt går bra.
Kan livet bli bättre än så?!
tisdag 3 november 2009
Sjukt och vingligt
Junior är sjuk. Febrig, förkyld och hängig. Och vinglig. Framförallt vinglig. Gör mig orolig. Har aldrig sett honom så vinglig förr, han kan stå rakt upp och sen bara trilla till höger. Raklång. Såklart med huvet först, för hur ska man annars landa?!... Sittandes, ståendes, hur han än befinner sig så vinglar han, trillar han och gråter. Såklart. Han vill mest bli buren och kramad. Och sova massor. Tror aldrig han tidigare kommit fram för att lägga ner huvudet om jag ligger och tränar på golvet, men nu helt plötsligt vill han vila sig en stund. Hur sött som helst, men oroar så klart ett mamma-hjärta.
Nu har det varat några dagar så idag tog vi till vårdcentralen, som konstaterade infektion, men inte tyckte det var någon fara på färde. Låt oss hoppas så. Han åt iallafall mycket bättre ikväll än han gjort på flera dagar, så kanske vänder det äntligen. Det är hemskt när han är sjuk, jag inbillar mig både det ena och det andra i sjukdomsväg, så det är en psykologisk stress för mig som mattar ut mig. Så, jag är trött. Vill vara ledig med familjen, njuta och vara tillsammans.
Snart.
Nu har det varat några dagar så idag tog vi till vårdcentralen, som konstaterade infektion, men inte tyckte det var någon fara på färde. Låt oss hoppas så. Han åt iallafall mycket bättre ikväll än han gjort på flera dagar, så kanske vänder det äntligen. Det är hemskt när han är sjuk, jag inbillar mig både det ena och det andra i sjukdomsväg, så det är en psykologisk stress för mig som mattar ut mig. Så, jag är trött. Vill vara ledig med familjen, njuta och vara tillsammans.
Snart.
söndag 25 oktober 2009
Generös
Dödstrött vacklar jag upp vid 03-tiden för att stoppa om, stoppa in napp, buffa lite. Barn vill upp, upp och upp. Jag tar upp för att vyssja, somnar nästan på sängkanten där jag sitter och håller Junior.
Så känner jag något blött, lite hårt mot läppen.
Nappen.
Min son tycker att jag behöver napp, tydligen.
Så känner jag något blött, lite hårt mot läppen.
Nappen.
Min son tycker att jag behöver napp, tydligen.
fredag 23 oktober 2009
Utveckling, igen
Igen, som han utvecklas!
Jag försökte fixa lite käk till oss, han klättrar i kylskåpet (vilket vi inte helt gillar, men man får välja sina strider...). Då tappar jag en burk in under matbordet och så föreslår jag att 'kan inte du hämta burken till mamma?'. Jag hade inga större förhoppningar om någon hjälp, han stod i kylen vilket är en favoritsysselsättning och hade toppenkul. Men, döm om min förvåning när han snällt kryper ur kylen och sätter efter burken, tar ut den och kryper bort med den till mig!
Sen märkte jag när vi åt att han vill börja äta mer och mer med skeden, vilket är svårt eftersom maten lätt trillar av skeden när han ska snurra in den i munnen. När vi var sist i USA köpte jag en massa plastbestick (som jag sen ångrade och tänkte jag aldrig skulle använda...) men de kom jag ihåg idag och plockade fram dem. Och vilken toppengrej! Med en lite plastgaffel kunde han få upp köttbullarna på gaffeln (med lite hjälp...) och då trillade de inte av när han skulle äta dem. Vilken toppenmiddag det blev!!
Och så sist, men inte minst, leker vi i soffan, han klättrar och klättrar och efter en stund föreslog jag: 'men kan du inte pussa mamma istället?'. Och då kryper lill-killen ner, upp över mamma och ger henne en jättepuss! För att säkerställa att han verkligen fattade vad han gjorde, kopierade jag aktiviteten efter några minuter, med samma resultat! Vilket hjärtegryn!
Jag försökte fixa lite käk till oss, han klättrar i kylskåpet (vilket vi inte helt gillar, men man får välja sina strider...). Då tappar jag en burk in under matbordet och så föreslår jag att 'kan inte du hämta burken till mamma?'. Jag hade inga större förhoppningar om någon hjälp, han stod i kylen vilket är en favoritsysselsättning och hade toppenkul. Men, döm om min förvåning när han snällt kryper ur kylen och sätter efter burken, tar ut den och kryper bort med den till mig!
Sen märkte jag när vi åt att han vill börja äta mer och mer med skeden, vilket är svårt eftersom maten lätt trillar av skeden när han ska snurra in den i munnen. När vi var sist i USA köpte jag en massa plastbestick (som jag sen ångrade och tänkte jag aldrig skulle använda...) men de kom jag ihåg idag och plockade fram dem. Och vilken toppengrej! Med en lite plastgaffel kunde han få upp köttbullarna på gaffeln (med lite hjälp...) och då trillade de inte av när han skulle äta dem. Vilken toppenmiddag det blev!!
Och så sist, men inte minst, leker vi i soffan, han klättrar och klättrar och efter en stund föreslog jag: 'men kan du inte pussa mamma istället?'. Och då kryper lill-killen ner, upp över mamma och ger henne en jättepuss! För att säkerställa att han verkligen fattade vad han gjorde, kopierade jag aktiviteten efter några minuter, med samma resultat! Vilket hjärtegryn!
torsdag 22 oktober 2009
Ledig dag
Imorgon står det ledig på schemat. Junior och jag ska mysa hela dagen. Eller rättare sagt vi ska försöka hinna med en massa grejor, men jag hoppas att det blir tid för lek och trams, kramar och nojs också. Jag slås gång på gång av hur stor han börjar bli. Hur han pratar och pekar och har humör, hur han vill påverka, bestämma och tala om. Hur han kan göra sig förstådd när det gäller att få sin vattenmugg, att få tag på en leksak eller liknande. Tror ibland att det är för att jag inte är med honom hela dagarna som jag ser det tydligare, hur snabb hans utveckling är. Det är fantastiskt att se ett barns utveckling på så nära håll.
En favorit just nu är att gå emellan mamma och pappa utan stöd. Det övar vi på varje dag. Och så roligt att lill-killen fattar att om man inte vill att mamma ska gå till jobbet på morgonen, så kan man alltid visa att man är sugen på att öva på att gå litegrann, så stannar mamma en stund extra... Himlans unge till att redan fatta hur han ska utpressa mig... :))
En favorit just nu är att gå emellan mamma och pappa utan stöd. Det övar vi på varje dag. Och så roligt att lill-killen fattar att om man inte vill att mamma ska gå till jobbet på morgonen, så kan man alltid visa att man är sugen på att öva på att gå litegrann, så stannar mamma en stund extra... Himlans unge till att redan fatta hur han ska utpressa mig... :))
tisdag 20 oktober 2009
Snart en 1-års parvel
Liten sparv, liten parvel blir snart stor. Snart ett år. Ett helt år har detta knippe energi, detta underverk till kille, levt, funnits, berikat våra liv. Vilken resa det varit, och kommer att bli! Han är det finaste, mest underbara, mest fantastiska jag kan tänka mig. Inget går upp mot honom, inga pengar i världen, inga andra relationer, inget, inget och intet kan mäta sig med honom och vad han betyder för mig. Helt galet att en liten person, som från början inte äger någon anna förmåga än den att skrika (egentligen!!) kan få sådan betydelse och så totalt ta över ens liv. Otoligt!
Och nu snart får vi fira att han varit med oss ett år. För vår del blir det ett begränsat firande på födelsedagen eftersom all vår familj bor utomlands eller långt bort, med undantag för mormor och morfar - som redan bokat upp hela helgen för 1-årsfirande! Men till jul får vi möjlighet att fira igen, så inga ledsna miner här inte!
Och nu snart får vi fira att han varit med oss ett år. För vår del blir det ett begränsat firande på födelsedagen eftersom all vår familj bor utomlands eller långt bort, med undantag för mormor och morfar - som redan bokat upp hela helgen för 1-årsfirande! Men till jul får vi möjlighet att fira igen, så inga ledsna miner här inte!
måndag 19 oktober 2009
Amerikanska uttryck
Amerikanarna har ett uttryck som heter:
'When it rains - it pours'.
Ja, så är det, så känns det. Är det inte det ena så är det det andra. Det regnar inte lite, det fullständigt öser ner. På alla håll. Barnet var förkylt och det kom snor i oanade mängder. Barnet får diarre. Och det kommer oanade mängder. Och lite till.
Huset skapar problem på alla leder. Och väggar. Och tak. Och vatten.
Just nu önskar jag bara att mitt största problem var att välja kakel, haha det skulle jag tänkt på innan när jag bara hatade att vara i byggaffärer...
Men så kommer jag ihåg att amerikanarna även har ett annat uttryck:
'Every cloud has a silver lining'.
Så är det. Och när jag tittar in i min sons ögon vet jag att det är sant. Eller när han helt utan att tänka på det tar 4 steg, alldeles själv, rakt in i min famn.
Det är mer silver än elände.
'When it rains - it pours'.
Ja, så är det, så känns det. Är det inte det ena så är det det andra. Det regnar inte lite, det fullständigt öser ner. På alla håll. Barnet var förkylt och det kom snor i oanade mängder. Barnet får diarre. Och det kommer oanade mängder. Och lite till.
Huset skapar problem på alla leder. Och väggar. Och tak. Och vatten.
Just nu önskar jag bara att mitt största problem var att välja kakel, haha det skulle jag tänkt på innan när jag bara hatade att vara i byggaffärer...
Men så kommer jag ihåg att amerikanarna även har ett annat uttryck:
'Every cloud has a silver lining'.
Så är det. Och när jag tittar in i min sons ögon vet jag att det är sant. Eller när han helt utan att tänka på det tar 4 steg, alldeles själv, rakt in i min famn.
Det är mer silver än elände.
söndag 18 oktober 2009
lördag 17 oktober 2009
Snor
Trivia.
Fråga: Hur mycket snor kan komma ur EN näsa på EN nysning?
Svar: Oändliga mängder. Och sen lite till.
Så ja. Han är FÖRkyld. Jätteförkyld.
Mamma oxå...
Idag kommer det att gå ett träd. Eller två. Snorpapper - here we come!
Fråga: Hur mycket snor kan komma ur EN näsa på EN nysning?
Svar: Oändliga mängder. Och sen lite till.
Så ja. Han är FÖRkyld. Jätteförkyld.
Mamma oxå...
Idag kommer det att gå ett träd. Eller två. Snorpapper - here we come!
fredag 16 oktober 2009
Hänga med sonen
En dag med sonen. Vi umgicks med Vonne med dotter. Vi fikade, lekte, promenerade och sov (barnen, inte de vuxna).
Sen träffade Junior och jag Mormor och Morfar för en sen lunch. Och sen fika. Och sent alltihopa blev det. Och Junior blev tröttare än tröttast, näsan började rinna och nu tror jag han är förkyld.
Men annars var det en bra dag. Om än lite för mycket aktivitet och lite för mycket regn. Och lite för mycket kaka också för någon som inte längre ammar... :)
Men annars, helt underbart att hänga med sonen hela dagen. Vilken fantastiskt kul kille han är. Och snygg. Och rolig. Och charmig.
Säger jag. Helt opartiskt!
Sen träffade Junior och jag Mormor och Morfar för en sen lunch. Och sen fika. Och sent alltihopa blev det. Och Junior blev tröttare än tröttast, näsan började rinna och nu tror jag han är förkyld.
Men annars var det en bra dag. Om än lite för mycket aktivitet och lite för mycket regn. Och lite för mycket kaka också för någon som inte längre ammar... :)
Men annars, helt underbart att hänga med sonen hela dagen. Vilken fantastiskt kul kille han är. Och snygg. Och rolig. Och charmig.
Säger jag. Helt opartiskt!
tisdag 13 oktober 2009
Trötter
Skulle kunna vara mitt mellannamn: Trötter. Jag är bara så husihelsike trött. Och jag ser trött ut. Trött och sliten. Som om jag både jobbade och tog hand om hus och barn och lite till. Och hade hand om sonen även nattetid.
Men så är det ju inte. Mannen tar det mesta hemma, inklusive sonen på nätterna. Och även om jag vaknar, så är det inte samma sak att halvslumra igenom lite nattligt gnäll som att gå upp och ta det själv.
Antar att det är alla spänningar kring jobb, livsstil, husrenovering och annat som pressar på och gör mig trött. Har en axel som sitter uppe i högerörat, spänd som en fiolsträng. Ska försöka fixa någon timmes avlastning på fredag, mannen måste jobba och jag har tagit semester, och försöka komma iväg på en timmes massage. Kan jag nog både behöva och vara värd.
Och sen måste jag ta itu med mitt fejs. Jag ser ut som någonstans mellan 94 och döden, tänka sig, jag som upplevde mig själv som vackrast i världen under både graviditet och amning. Och sen började jag jobba och blev fulast i världen. Fråga mig inte vad som hände, men en handgranat är nog det närmsta förklaringen jag kommer.
Ja, ni ser, det är mest gnäll och trötthet härifrån. Visst är det härligt (läs; överreklamerat) med uppiggande, positiva och glada blogg-inlägg?!
Men så är det ju inte. Mannen tar det mesta hemma, inklusive sonen på nätterna. Och även om jag vaknar, så är det inte samma sak att halvslumra igenom lite nattligt gnäll som att gå upp och ta det själv.
Antar att det är alla spänningar kring jobb, livsstil, husrenovering och annat som pressar på och gör mig trött. Har en axel som sitter uppe i högerörat, spänd som en fiolsträng. Ska försöka fixa någon timmes avlastning på fredag, mannen måste jobba och jag har tagit semester, och försöka komma iväg på en timmes massage. Kan jag nog både behöva och vara värd.
Och sen måste jag ta itu med mitt fejs. Jag ser ut som någonstans mellan 94 och döden, tänka sig, jag som upplevde mig själv som vackrast i världen under både graviditet och amning. Och sen började jag jobba och blev fulast i världen. Fråga mig inte vad som hände, men en handgranat är nog det närmsta förklaringen jag kommer.
Ja, ni ser, det är mest gnäll och trötthet härifrån. Visst är det härligt (läs; överreklamerat) med uppiggande, positiva och glada blogg-inlägg?!
måndag 12 oktober 2009
Sötast?
Imorse, som de flesta andra morgnar under veckan, vaknar Junior först. Strax innan klockan ringer vid 6.30 börjar han röra på sig, när jag och Pappa A sover som bäst. Imorse tog jag över den lille knatten i min säng så att vi fick morgonmysa (konsekvensen blev 'sen till jobbet' men det var det värt...) och vi låg och pussades en härlig, mysig stund innan han tröttnade och ville ner på golvet. Jag föreslog att han skulle följa med mig in i duschen, 'mmmhmmm' sa Junior.
Så jag tog Junior i händerna och iväg travade vi. Jag lät honom styra vägen, vi var ju överens om vad vi skulle hitta på. Trodde jag. Junior hade helt andra planer och slog vägen till köket, gick fram till Tripp-Trappen, pekade och ville upp. Och sen fanns det inget annat alternativ än att fixa en smörgås till den lille rackaren!
Hur söt får man vara kl 'innan-sju-en-måndagsmorgon'?
Så jag tog Junior i händerna och iväg travade vi. Jag lät honom styra vägen, vi var ju överens om vad vi skulle hitta på. Trodde jag. Junior hade helt andra planer och slog vägen till köket, gick fram till Tripp-Trappen, pekade och ville upp. Och sen fanns det inget annat alternativ än att fixa en smörgås till den lille rackaren!
Hur söt får man vara kl 'innan-sju-en-måndagsmorgon'?
söndag 11 oktober 2009
Om jag måste...
... tillbringa några fler minuter på en byggmarknad eller någonstans där man säljer kök och badrum kommer jag att ta livet av mig. Jag orkar inte fler val. Fler alternativ. Fler beslut som ska tas.
Jag har dessutom tappat koncepterna för pengar. 'Jaha, du säger 12 000 till, jahaja, men då så, då tar vi det.' När vi kommer hem från dessa raider undrar vi båda vad vi egentligen sagt 'ja' till.
It better be a nice house when it is done, I tell you.
Or I will kill myself. The house. And a few more.
Se, jag är så trött att jag inte ens kan skriva svenska längre.
Jag har dessutom tappat koncepterna för pengar. 'Jaha, du säger 12 000 till, jahaja, men då så, då tar vi det.' När vi kommer hem från dessa raider undrar vi båda vad vi egentligen sagt 'ja' till.
It better be a nice house when it is done, I tell you.
Or I will kill myself. The house. And a few more.
Se, jag är så trött att jag inte ens kan skriva svenska längre.
tisdag 6 oktober 2009
Fascinerad
Det här med dagis och lämna bort bebis och dra ner på mitt arbete har varit tankar som upptagit mitt liv ganska länge nu. Jag tror kanske till och med att de kom redan innan Junior föddes, men då ville jag kanske inte kännas vid dem. Jag har alltid varit mega-karriär-tjejen, topp-presterande och i topp-jobb tidigt. Kanske även det har präglat mina tankar nu; jag är något äldre och har redan gjort den karriär som de flesta gör i 40-45-årsåldern. Fast då har de kanske 10-åringar hemma, det lär inte jag ha... :)
Men, det som fascinerar mig mest är hur ensam jag verkar vara kring dessa tankar. Att faktiskt kunna tänka mig att vara 'hemma-fru' under några år för att ge Junior den bästa möjliga starten på hans liv. De flesta jag pratat med verkar anse att det är jättebra att jobba och ha barnen/t på dagis, fint med inkomster och sen bara ha lite dåligt samvete för att man inte alltid hinner hämta i tid. En kollega med tre små barn, den yngsta bara några veckor, anmäler sig till en universitetskurs (som hon inte tänker slutföra) bara för att den äldste pojken ska få gå på fritids efter skolan...
Kanske är mitt tankesätt förlegat, omodernt, radikalt? Kanske måste jag tänka om igen?
Men, det som fascinerar mig mest är hur ensam jag verkar vara kring dessa tankar. Att faktiskt kunna tänka mig att vara 'hemma-fru' under några år för att ge Junior den bästa möjliga starten på hans liv. De flesta jag pratat med verkar anse att det är jättebra att jobba och ha barnen/t på dagis, fint med inkomster och sen bara ha lite dåligt samvete för att man inte alltid hinner hämta i tid. En kollega med tre små barn, den yngsta bara några veckor, anmäler sig till en universitetskurs (som hon inte tänker slutföra) bara för att den äldste pojken ska få gå på fritids efter skolan...
Kanske är mitt tankesätt förlegat, omodernt, radikalt? Kanske måste jag tänka om igen?
måndag 5 oktober 2009
Tänker.
Fortsätter mitt tänkande kring att lämna jobbet. Det är för mycket och jag vill inte vara där. Finns två paralleller i mitt tänkande varav en är enkel.
Ett. Jag trivs inte på jobbet längre. Så som mitt jobb är (var) vill jag inte längre jobba. Jag vill inte behöva 'oroa' mig (för så är det nu; oro; innan såg jag fram emot det...) för kriser. Kriser i andra land som innebär att jag måste packa väskan och vara borta tills oroshärden är löst. Visst är det spännande, utmanande och rentav trevligt att åka med kollegor på kamikaze-uppdrag i fjärran östern. Men inte när man har Junior hemma. Då vill man bara vara med Junior liksom...
Och två. Jag köper inte Alva Myrdals skapande. Jag tycker inte att det är rätt att jag ska lämna bort Junior till pedagoger för att jag (vi) ska jobba och ha råd att leva. Jag vill uppfostra min son själv. Självklart vill jag socialisera honom, men alla studier pekar på att barnets självkänsla och självförtroende grundläggs fram till 3 års ålder. Vem vill jag ska påverka honom? Andra? Eller jag, hans pappa, hans familj, släkt och vänner?
Alltså. Jag jobbar gärna. Men jag prioriterar Junior. Så. Bra så.
Jag måste sluta jobba. Och leva på peanuts. Och så blir det. Och det är det värt.
För som Eludie tänker. Om det blir en Anka av det? Det blir ju inte bra alls liksom. Och om det blir en Anka. Då vill jag åtminstone kunna säga; 'jag gjorde så gott JAG kunde'. Inte 'jag lät pedagogerna göra så gott DE kunde'.
Ett. Jag trivs inte på jobbet längre. Så som mitt jobb är (var) vill jag inte längre jobba. Jag vill inte behöva 'oroa' mig (för så är det nu; oro; innan såg jag fram emot det...) för kriser. Kriser i andra land som innebär att jag måste packa väskan och vara borta tills oroshärden är löst. Visst är det spännande, utmanande och rentav trevligt att åka med kollegor på kamikaze-uppdrag i fjärran östern. Men inte när man har Junior hemma. Då vill man bara vara med Junior liksom...
Och två. Jag köper inte Alva Myrdals skapande. Jag tycker inte att det är rätt att jag ska lämna bort Junior till pedagoger för att jag (vi) ska jobba och ha råd att leva. Jag vill uppfostra min son själv. Självklart vill jag socialisera honom, men alla studier pekar på att barnets självkänsla och självförtroende grundläggs fram till 3 års ålder. Vem vill jag ska påverka honom? Andra? Eller jag, hans pappa, hans familj, släkt och vänner?
Alltså. Jag jobbar gärna. Men jag prioriterar Junior. Så. Bra så.
Jag måste sluta jobba. Och leva på peanuts. Och så blir det. Och det är det värt.
För som Eludie tänker. Om det blir en Anka av det? Det blir ju inte bra alls liksom. Och om det blir en Anka. Då vill jag åtminstone kunna säga; 'jag gjorde så gott JAG kunde'. Inte 'jag lät pedagogerna göra så gott DE kunde'.
söndag 4 oktober 2009
Vad det verkligen handlar om.
Jag är - och har varit under en tid - dålig på att blogga. Varför? Jag tror jag har så mycket tankar i mitt huvud om mitt liv, min karriär (som hittills varit spikrak och mycket profitable som man säger i mitt gebit...) och vad jag vill, vad som är viktigt, vad som verkligen betyder något och VAD JAG VERKLIGEN VILL. Och hur jag ska hantera omvärlden som kommer att ställa sig helt flabbergasted (kan inte komma på något bättre ord faktiskt!!) när det hör om mina planer, mitt tänkande, den u-sväng som jag planerar.
Jag funderar så mycket, och hälften av tankarna handlar helt klart om att tillfredsställa andras krav och funderingar, långt mycket mer än mig själv och långt förbi vad jag själv tycker är viktigt. För - in the end of the day - om jag väljer att lämna ett jobb och göra något annat (stanna hemma)... Vem bryr sig?! Men ni vet hur det är!! ALLA! ALLA bryr sig. Precis ALLA har något att säga om det; 'men hur tänkte du nu?', 'har du funderat på ett nytt jobb?', 'hur gör du med referenser?', 'hur ska det gå för dig?'.
Jag bryr mig knappt om de frågorna. Klart inser jag att någongång, någonstans, ska jag jobba igen. Men just nu handlar det inte om min, min karriär, min inkomst, semestrar i Karibien eller flashiga förmåner, resor och bilar. Det handlar om vardag och uppfostran. Om värderingar och val. Om kärlek. Om familj. Om livet. Om livet i mikro och makro format. Om det viktigaste som finns. Junior.
Och om allt blir som vi vill. En liten Juniorietta. Eller en Junior 2. Inte för att jag är kräsen, allt jag önskar är ett syskon. En hel familj. Och blir det inte så. Tja, ännu större 'orsak' att tillbringa all tid jag kan med det viktigaste jag vet. Junior.
Mitt liv är inte så stort, jag inser det. Men jag är helt nöjd. Och mer än så här behöver jag inte. Jag har det viktigaste jag vill ha. En familj. Min familj.
Jag funderar så mycket, och hälften av tankarna handlar helt klart om att tillfredsställa andras krav och funderingar, långt mycket mer än mig själv och långt förbi vad jag själv tycker är viktigt. För - in the end of the day - om jag väljer att lämna ett jobb och göra något annat (stanna hemma)... Vem bryr sig?! Men ni vet hur det är!! ALLA! ALLA bryr sig. Precis ALLA har något att säga om det; 'men hur tänkte du nu?', 'har du funderat på ett nytt jobb?', 'hur gör du med referenser?', 'hur ska det gå för dig?'.
Jag bryr mig knappt om de frågorna. Klart inser jag att någongång, någonstans, ska jag jobba igen. Men just nu handlar det inte om min, min karriär, min inkomst, semestrar i Karibien eller flashiga förmåner, resor och bilar. Det handlar om vardag och uppfostran. Om värderingar och val. Om kärlek. Om familj. Om livet. Om livet i mikro och makro format. Om det viktigaste som finns. Junior.
Och om allt blir som vi vill. En liten Juniorietta. Eller en Junior 2. Inte för att jag är kräsen, allt jag önskar är ett syskon. En hel familj. Och blir det inte så. Tja, ännu större 'orsak' att tillbringa all tid jag kan med det viktigaste jag vet. Junior.
Mitt liv är inte så stort, jag inser det. Men jag är helt nöjd. Och mer än så här behöver jag inte. Jag har det viktigaste jag vill ha. En familj. Min familj.
lördag 3 oktober 2009
Utveckling.
Lördag morgon. Som började med frukost kl 6.30. Junior har börjat få tidiga vanor, inte som förr när han sov till 10-11… Eller åtminstone 9. Men å andra sidan kommer han i säng oftast runt 20, ibland tidigare, ibland senare.
Igår kom det tydligaste ’mamma’ jag hört. Under middagen ville han ha uppmärksamhet och då kom ’mamma’. Han har ju sagt mamma flera gånger innan, i olika konstellationer; mmmmmaaaamamma, mmmaaaaaaa och liknande, men igår var det ett tydligt och korrekt 'mamma' och det var uppenbart att han nu refererade till mig, inte bara ett allmänt mammammama.
Och så kom morgonen här nu. Pappa A hade gjort frukost till dem när jag kom upp och jag fixade några egna mackor. Junior hade redan ätit upp sin macka (jovisst, en hel smörgås och gröt till frukost!!) så när han såg min smörgås blev han eld och lågor. Ville ha. Så jag erbjöd honom en bit av min smörgås. Och för första gången kom ett explicit ’taht-taht’ tillbaka!! Precis som gårdagens mamma så var det både rätt ord och rätt tillfälle.
Och sen gick vi in för att leka lite i sängen. Som vanligt snurrade vi runt ett tag och sen ville han gå ner. Hittills har man alltid fått rädda situationen och antingen vända honom så att fötterna kommer först, alternativt hålla i ett ben när han glider ner med huvudet först… Men imorse kröp han fram till hörnan på sängen (jag tror faktiskt han var medveten om var han var och var han skulle!), när han kommit så långt han kunde, kollade han ut över kanten och svängde sen försiktigt ut sina små ben längs kanten. Och så höll han i sig i lakanet ordentligt. Kom ner helt utan skavanker. Vilken lite smarting han blivit!!
Igår kom det tydligaste ’mamma’ jag hört. Under middagen ville han ha uppmärksamhet och då kom ’mamma’. Han har ju sagt mamma flera gånger innan, i olika konstellationer; mmmmmaaaamamma, mmmaaaaaaa och liknande, men igår var det ett tydligt och korrekt 'mamma' och det var uppenbart att han nu refererade till mig, inte bara ett allmänt mammammama.
Och så kom morgonen här nu. Pappa A hade gjort frukost till dem när jag kom upp och jag fixade några egna mackor. Junior hade redan ätit upp sin macka (jovisst, en hel smörgås och gröt till frukost!!) så när han såg min smörgås blev han eld och lågor. Ville ha. Så jag erbjöd honom en bit av min smörgås. Och för första gången kom ett explicit ’taht-taht’ tillbaka!! Precis som gårdagens mamma så var det både rätt ord och rätt tillfälle.
Och sen gick vi in för att leka lite i sängen. Som vanligt snurrade vi runt ett tag och sen ville han gå ner. Hittills har man alltid fått rädda situationen och antingen vända honom så att fötterna kommer först, alternativt hålla i ett ben när han glider ner med huvudet först… Men imorse kröp han fram till hörnan på sängen (jag tror faktiskt han var medveten om var han var och var han skulle!), när han kommit så långt han kunde, kollade han ut över kanten och svängde sen försiktigt ut sina små ben längs kanten. Och så höll han i sig i lakanet ordentligt. Kom ner helt utan skavanker. Vilken lite smarting han blivit!!
fredag 2 oktober 2009
En blivande dansbandssångare?!
Fredag. Fasansfullt förälskad i min son. Tog semester idag och tillbringade varenda minut med underverket. Jupp, bara njöt. Vi tog långpromenad och sjöng och kramades. Sen lunch med mamma K och dotter. Härlig mat och toppen-snack. Precis som det ska vara.
Men som vanligt... Säkert 10-15 sällskap (!! sällskap, inte personer!!) stannande för att prata med Junior som - precis som vanligt - satt och höll hov; smajlade, vinkade, var allmänt social. Han är heeelt otrolig. Och nej, jag inser att jag kan tolkas som en mamma som skryter med sitt barn (jo, det gör jag det med) men han är 'annorlunda' (på ett bra sätt!). Han är extremt social och på något sätt känner vem som behöver ett leende eller lite uppmuntran! Jag vet, det låter galet, men jag har så mycket 'bevis' att jag måste vidhålla min teori.
Mormor och morfar tog med honom på restaurang för några dagar sedan, med samma resultat; Han underhåller stället och folk flockas runt honom. Det är lite speciellt det hela, och jag erkänner att jag inte stoppar honom, snarare uppmuntrar jag hans sociala förmåga. Men visst blir det konstigt när det andra barnet i sällskapet inte får någon uppmärksamhet och Junior skiner som en sol. Det kommer att bita honom i svansen det där en dag.
Eller så blir han dansbandssångare. De smajlar också konstant. Lika illa det tror jag...
Men som vanligt... Säkert 10-15 sällskap (!! sällskap, inte personer!!) stannande för att prata med Junior som - precis som vanligt - satt och höll hov; smajlade, vinkade, var allmänt social. Han är heeelt otrolig. Och nej, jag inser att jag kan tolkas som en mamma som skryter med sitt barn (jo, det gör jag det med) men han är 'annorlunda' (på ett bra sätt!). Han är extremt social och på något sätt känner vem som behöver ett leende eller lite uppmuntran! Jag vet, det låter galet, men jag har så mycket 'bevis' att jag måste vidhålla min teori.
Mormor och morfar tog med honom på restaurang för några dagar sedan, med samma resultat; Han underhåller stället och folk flockas runt honom. Det är lite speciellt det hela, och jag erkänner att jag inte stoppar honom, snarare uppmuntrar jag hans sociala förmåga. Men visst blir det konstigt när det andra barnet i sällskapet inte får någon uppmärksamhet och Junior skiner som en sol. Det kommer att bita honom i svansen det där en dag.
Eller så blir han dansbandssångare. De smajlar också konstant. Lika illa det tror jag...
söndag 27 september 2009
Steg
Idag börjades det. Första stegen utan att hålla i sig. Mest som ett misstag, men misstaget upprepades. Mormor och morfar satt och lekte med den lille killen och hade honom till att gå mellan sig. Och ett tu tre så tog han hela tre steg alldeles själv. Och en gång till. Och när Junior väl kom på sig själv med att gå blev han alldeles förskrämd och satte sig ner.
Nu börjar han gå ifrån mig. Stora killen. Lilla stora killen.
Nu börjar han gå ifrån mig. Stora killen. Lilla stora killen.
torsdag 24 september 2009
Härmis
Han har blivit så rolig. Idag vid middagen lekte jag indian, ni vet, satte handen framför munnen och hoade. Killen kikade på mig och började skratta. Så höll vi på en stund. Och så fortsatte han att äta.
Och så, helt plötsligt, börjar han flaxa med handen framför munnen, hojta och härma mina tidigare övningar. Så söt.
Och så åt vi klart. Ner på golvet. Jag gick in på toaletten och borstade håret. Efter kommer killen, sitter nedanför och tittar. Och när jag är klar ger jag honom borsten. Varpå killen tittar ordentligt på borsten, lyfter upp den och börjar borsta sitt eget hår.
Sötast i världen. Och med världens mest borstade nacklockar.
Och så, helt plötsligt, börjar han flaxa med handen framför munnen, hojta och härma mina tidigare övningar. Så söt.
Och så åt vi klart. Ner på golvet. Jag gick in på toaletten och borstade håret. Efter kommer killen, sitter nedanför och tittar. Och när jag är klar ger jag honom borsten. Varpå killen tittar ordentligt på borsten, lyfter upp den och börjar borsta sitt eget hår.
Sötast i världen. Och med världens mest borstade nacklockar.
onsdag 23 september 2009
Springer
Känns som livet springer ifrån mig. Idag hann jag inte hem på lunchen för att träffa Junior för det var så mycket. Och sen blev det ännu mer och jag var inte hemma förräns vid 19-tiden. Tack och lov lyckades pappa A styra upp det så att istället för att lägga lill-killen vid 19 så flyttades schemat om något och jag och Junior åt middag ihop när jag kom hem. Och så fick vi lite mystid ihop innan det var dags för sängen för den lille killen.
Ammar faktiskt fortfarande litegrann, men nu börjar det verkligen gå mot sitt slut. Känns både sorgligt och spännande. Sorgligt för att jag tycker det är så otroligt mysigt och jag tror både jag och Junior mår bra av det. Det är så härligt att få vara sååå nära honom. Och han verkar njuta och behöva det. Spännande för att det innebär att vi kan börja med syskonförsök. Syskon. Wow.
Men innan dess måste jag hitta ro. Hitta lugn. Hitta promenad istället för spring. Det här livet vill jag inte ha. Inte leva. Inte ha den här stressen.
Jag vill hem och njuta med Junior.
Ammar faktiskt fortfarande litegrann, men nu börjar det verkligen gå mot sitt slut. Känns både sorgligt och spännande. Sorgligt för att jag tycker det är så otroligt mysigt och jag tror både jag och Junior mår bra av det. Det är så härligt att få vara sååå nära honom. Och han verkar njuta och behöva det. Spännande för att det innebär att vi kan börja med syskonförsök. Syskon. Wow.
Men innan dess måste jag hitta ro. Hitta lugn. Hitta promenad istället för spring. Det här livet vill jag inte ha. Inte leva. Inte ha den här stressen.
Jag vill hem och njuta med Junior.
lördag 19 september 2009
Gapskratt
Det absolut härligaste i mitt liv är Juniors gapskratt. När han skrattar med hela kroppen och liksom gurglar fram sin glädje. Jag blir bara helt glad i hela kroppen och önskar att han aldrig ska sluta skratta. Hans skratt är så enkelt, så fyllt av glädje och så spontant. När han skrattar så vet man att han verkligen uppskattar leken.
Jag måste spara lite gapskratt och ta med mig till jobbet.
Jag måste spara lite gapskratt och ta med mig till jobbet.
onsdag 16 september 2009
Junior kommer till tals
Ja, nu äntligen har jag fått fatt i tangentbordet. Mamma säger att jag inte får lov att slicka på tangenterna, det gäller tydkligen även mobilen. Hon verkar ganska konsekvent i den där frågan, men jag är rätt envis jag med och det är faktiskt så att telefoner och tv-apparater och annan teknisk utrustning är jättekul att pilla på.
Min verklighet och mina dagar har blivit lite annorlunda på sistone. Innan var det mamma och jag som gick hemma hela tiden, men nu är det pappa och jag. Men vi har det bra vi med. Fast det är jättekul när mamma kommer hem för då kan vi leka jättemycket. Vi kryper runt på golvet och hittar på bus mest hela tiden. Mamma verkar tycka det är jättekul, kanske nästan mer roligt än vad jag gör... Så jag låter henne hållas, man ska vara snäll mot sina föräldrar. Har jag hört.
Jag kämpar på med mitt gående och stående, kryper gör jag hur fort som helst, så ibland hittar inte mamma och pappa mig för då är jag någon helt annanstans än var de satte ner mig. Och så kan jag klappa händerna såklart. Och vinka. Numera både med hela armen och kroppen och häromdagen fick jag kläm på hur man bara vinkar med handen. Ibland känner jag mig jättesmart!
Nu måste jag nog gå och lägga mig för annars säger mamma att jag blir så stökig. Hon vill gärna ha rutiner nu för tiden, men jag vet faktiskt inte vad det ska vara bra för. Jag tycker det är bättre att vi går upp och går och lägger oss lite som det passar oss. Men hon är ganska tjatig om det där, så hej svejs för denna gången!
Min verklighet och mina dagar har blivit lite annorlunda på sistone. Innan var det mamma och jag som gick hemma hela tiden, men nu är det pappa och jag. Men vi har det bra vi med. Fast det är jättekul när mamma kommer hem för då kan vi leka jättemycket. Vi kryper runt på golvet och hittar på bus mest hela tiden. Mamma verkar tycka det är jättekul, kanske nästan mer roligt än vad jag gör... Så jag låter henne hållas, man ska vara snäll mot sina föräldrar. Har jag hört.
Jag kämpar på med mitt gående och stående, kryper gör jag hur fort som helst, så ibland hittar inte mamma och pappa mig för då är jag någon helt annanstans än var de satte ner mig. Och så kan jag klappa händerna såklart. Och vinka. Numera både med hela armen och kroppen och häromdagen fick jag kläm på hur man bara vinkar med handen. Ibland känner jag mig jättesmart!
Nu måste jag nog gå och lägga mig för annars säger mamma att jag blir så stökig. Hon vill gärna ha rutiner nu för tiden, men jag vet faktiskt inte vad det ska vara bra för. Jag tycker det är bättre att vi går upp och går och lägger oss lite som det passar oss. Men hon är ganska tjatig om det där, så hej svejs för denna gången!
lördag 12 september 2009
Tidsbrist.
Sååå mycket att göra. Sååå lite tid att göra det på. Är det här livet med småbarn? Och då har vi inte börjat jobba båda två än... Känner det som om vi inte hinner med någonting, men hoppas att det är för att vi har lite extra projekt just nu med husrenovering, flyttar, min jobb-kris och allmän stress.
Men det är inte mycket tid över för 'egen-tid'. När det blir några minuter över går jag nästan helst och lägger mig. Allt för att få lite mer energi.
Men det är inte mycket tid över för 'egen-tid'. När det blir några minuter över går jag nästan helst och lägger mig. Allt för att få lite mer energi.
tisdag 8 september 2009
Nytt kanske.
En ny situation på jobbet har uppenbarat sig. Inte en helt tacksam sådan. Men kanske en möjlighet för mig.
Det är ganska otrevligt på jobbet faktiskt. Ingen vidare stämning. Några har fått gå. Andra vill gå.
Jag vill gå. Fort. Fortare. Fortast. Till någon annanstans. Inte nödvändigtvis till ett annat jobb. Kanske till något helt annat.
Och innan jag går någon annanstans vill jag hur som helst vara hemma med Junior en sväng till.
Så nu håller vi tummarna. Kanske kan jag övertala chefen att jag borde gå. Kanske kan vi komma till en bra lösning. Kanske. Kanske. Kanske.
Hoppet bubblar i mig.
Det är ganska otrevligt på jobbet faktiskt. Ingen vidare stämning. Några har fått gå. Andra vill gå.
Jag vill gå. Fort. Fortare. Fortast. Till någon annanstans. Inte nödvändigtvis till ett annat jobb. Kanske till något helt annat.
Och innan jag går någon annanstans vill jag hur som helst vara hemma med Junior en sväng till.
Så nu håller vi tummarna. Kanske kan jag övertala chefen att jag borde gå. Kanske kan vi komma till en bra lösning. Kanske. Kanske. Kanske.
Hoppet bubblar i mig.
lördag 5 september 2009
Ifs, hows and buts
Jag har överlevt första veckan. Och även om det är roligt att vara i vuxenvärlden och ha snygga skor på sig varje dag, så är det roligare att vara hemma. Eller kanske inte så mycket roligare att vara hemma, men att vara med Junior!
Nåväl, livet är som livet är och de närmsta månaderna ska han tillbringa med sin pappa. Gott nog. Hur vi ska lösa det därefter är upp till diskussion. Gårdagskvällen tillbringades med gott rödtjut och planering inför framtiden. Och som vanligt är det alla 'om vi bara visste...', 'om det blir så här, såååå...' som gör att man måste hitta flera alternativ till lösningar innan man vet hur det blir. Och ja, jag menar, OM vi lyckas bli gravida igen, då löser sig ju en del, men det förutsätter ju också att jag jobbar under hela graviditeten. Så, ni ser, det är så mycket om, hur, och men att jag blir alldeles tokig.
Å andra sidan ska jag faktiskt erkänna att jag tror jag blir en mer engagerad mamma när vi träffas så lite. Nu vill jag inte sitta och slösurfa eller hänga när jag är hemma. Jag vill leka, kramas och vara med och nära hela tiden. Så nåt gott har det väl med sig!
Nåväl, livet är som livet är och de närmsta månaderna ska han tillbringa med sin pappa. Gott nog. Hur vi ska lösa det därefter är upp till diskussion. Gårdagskvällen tillbringades med gott rödtjut och planering inför framtiden. Och som vanligt är det alla 'om vi bara visste...', 'om det blir så här, såååå...' som gör att man måste hitta flera alternativ till lösningar innan man vet hur det blir. Och ja, jag menar, OM vi lyckas bli gravida igen, då löser sig ju en del, men det förutsätter ju också att jag jobbar under hela graviditeten. Så, ni ser, det är så mycket om, hur, och men att jag blir alldeles tokig.
Å andra sidan ska jag faktiskt erkänna att jag tror jag blir en mer engagerad mamma när vi träffas så lite. Nu vill jag inte sitta och slösurfa eller hänga när jag är hemma. Jag vill leka, kramas och vara med och nära hela tiden. Så nåt gott har det väl med sig!
torsdag 3 september 2009
Små personers påverkan
Lite bättre. Lite bättre dag för dag. Men fortfarande alldeles för lite tid med min lille prins. När jag kommer hem kryper han med blixtens fart mot min röst, man kan inte se ut i hallen från rummen, så jag hojtar och han kommer! Och upp, upp till mamma och sen ska vi gå till pappa så att han får visa att 'nu, nu är mamma hemma!'. Han sitter med ett jätteleende på min arm och vägrar gå ner. Vill ligga vid bröstet i nästintill oändlighet, likadant är det på nätterna.
Och vem är jag att vägra min fantastiske lille kille? Rätt eller fel, men så här i början av nya rutiner så vill jag ge honom den trygghet han känner till. So be it att jag sover lite sämre och att jag lägger mig redan vid 21 för att orka upp. Det är oavsett supermysigt att åtminstone få sova ihop och nära nu när vi ses så lite.
Icke, icke trodde jag detta. Jag trodde inte jag skulle vara så blödig. Se där, vad små personer gör med en...
Och vem är jag att vägra min fantastiske lille kille? Rätt eller fel, men så här i början av nya rutiner så vill jag ge honom den trygghet han känner till. So be it att jag sover lite sämre och att jag lägger mig redan vid 21 för att orka upp. Det är oavsett supermysigt att åtminstone få sova ihop och nära nu när vi ses så lite.
Icke, icke trodde jag detta. Jag trodde inte jag skulle vara så blödig. Se där, vad små personer gör med en...
onsdag 2 september 2009
3 down - rest of life to go
Ja, ungefär så känns det. 3 dagar har jag överlevt. Och nu har jag resten av livet kvar. Suck. Suck. Och dubbelsuck.
Tack och lov har tårarna och gråten i halsgropen gett sig, jobbet känns lättare, men saknaden och tankarna kring vad jag missar - det finns i bakgrunden hela tiden. Den här veckan har jag tänkt åka hem under dagen för att amma, mysa och bara visa mig. Tycker det blir så abrupt annars för den lille killen. Eller kanske mest för mig, vad vet jag? Men nästa vecka drar det igång lite mer på jobbet, så sen vet jag inte om jag kan smita ifrån så mycket. Hur i hela friden ska jag överleva 10 timmar utan honom?
Suck. Saknad. Massor av saknad.
Tack och lov har tårarna och gråten i halsgropen gett sig, jobbet känns lättare, men saknaden och tankarna kring vad jag missar - det finns i bakgrunden hela tiden. Den här veckan har jag tänkt åka hem under dagen för att amma, mysa och bara visa mig. Tycker det blir så abrupt annars för den lille killen. Eller kanske mest för mig, vad vet jag? Men nästa vecka drar det igång lite mer på jobbet, så sen vet jag inte om jag kan smita ifrån så mycket. Hur i hela friden ska jag överleva 10 timmar utan honom?
Suck. Saknad. Massor av saknad.
måndag 31 augusti 2009
Elände
Efter första dagen på jobbet kan jag konstatera att 'jag hoppas det blir bättre'.
Det kändes mest skit. Först för att jag och A blev ovänner igårkväll, det blev ett dåligt avslut och en kass början på det nya. Sen var det ok att åka till jobbet i sig, roligt att sätta på sig dräkt och klackar, roligt att träffa kollegorna, roligt att 'vara vuxen'.
Jag tog sen lunch och åkte hem för att amma lite och kramas lite. Kände att jag behövde det. Och jisses, som jag hade velat gråta. Höll igen, mest för att jag vet hur svullen jag blir i ansiktet flera timmar efteråt.
Och inte blev det bättre när jag kom hem till middagen. Möttes av en vrålande Junior som precis vaknat och inte var utsövd och jag blev bara ännu mer ledsen.
Fattar inte hur jag ska kunna jobba. Jag hatar verkligen att vara ifrån den lille knodden. Jag trodde absolut inte att jag skulle känna så här, men jag känner mig verkligen helförtvivlad och har ingen alls lust att gå tillbaka till jobbet imorrn. Eller förstå mig rätt; det är inte fel på jobbet, det är fel på situationen.
Jag vill inte vara utan Junior.
Och det här var bara första dagen.
Det kändes mest skit. Först för att jag och A blev ovänner igårkväll, det blev ett dåligt avslut och en kass början på det nya. Sen var det ok att åka till jobbet i sig, roligt att sätta på sig dräkt och klackar, roligt att träffa kollegorna, roligt att 'vara vuxen'.
Jag tog sen lunch och åkte hem för att amma lite och kramas lite. Kände att jag behövde det. Och jisses, som jag hade velat gråta. Höll igen, mest för att jag vet hur svullen jag blir i ansiktet flera timmar efteråt.
Och inte blev det bättre när jag kom hem till middagen. Möttes av en vrålande Junior som precis vaknat och inte var utsövd och jag blev bara ännu mer ledsen.
Fattar inte hur jag ska kunna jobba. Jag hatar verkligen att vara ifrån den lille knodden. Jag trodde absolut inte att jag skulle känna så här, men jag känner mig verkligen helförtvivlad och har ingen alls lust att gå tillbaka till jobbet imorrn. Eller förstå mig rätt; det är inte fel på jobbet, det är fel på situationen.
Jag vill inte vara utan Junior.
Och det här var bara första dagen.
fredag 28 augusti 2009
Jag ville inte såra
Det är mycket nytt nu. Nya bebisar dyker upp på bloggfronten, eller är på väg. Andra lösningar - adoption, fosterbarn, mycket händer.
Och i det hela. Bästa kompisen. Bästisen sen evigheter. Som försökt, försökt och försökt. Och fått domen. Men inte berättat. Inte orkat. Inte velat.
Endometrios. Grav. Så grav att IVF inte kommer att hjälpa. Enda möjligheten är äggdonation.
Och tyst har hon varit. Tyst.
Jag har varit salig för syskonförsök. Inte mörkat, inte skrutit, bara varit genuint glad och tacksam. Och hon var glad. För oss tänkte jag. Men tyst. Eftertänksam trodde jag. Visste ju hur nära det var.
Men inte visste jag. Ett nej.
"Nej, det är inte lönt med fortsatta IVF. Här är remissen till Umeå."
Inte visste jag.
Och jag visste inte bättre. Och jag ville inget ment. Inte såra.
Jag är glad för oss men ledsen för dem. Och jag önskar att jag vore stor nog, generös nog, att kunna skriva att jag hoppas att de hellre ska ha barn än vi, vi som redan har. Så generös är jag inte. Så stor är jag inte. Jag tänker på Junior och hur bra det skulle vara för honom att ha syskon. Jag tänker på kusinerna och hur roligt de kommer att ha ihopa. Jag tänker på oss som familj och ser hur balanserade vi blir. Jag är egoistisk och jag är inte stolt över det.
Men jag kan skriva att jag hoppas att de blir gravida före oss. Att de får en bebis innan oss. Att de får ett vackert, starkt och friskt barn. Före oss. Att jag hoppas att allt går bra och att de blir lyckliga.
För jag vill inget ont. Jag vill bara väl.
Men just nu känner jag mig inte som den bästa av vänner.
Och i det hela. Bästa kompisen. Bästisen sen evigheter. Som försökt, försökt och försökt. Och fått domen. Men inte berättat. Inte orkat. Inte velat.
Endometrios. Grav. Så grav att IVF inte kommer att hjälpa. Enda möjligheten är äggdonation.
Och tyst har hon varit. Tyst.
Jag har varit salig för syskonförsök. Inte mörkat, inte skrutit, bara varit genuint glad och tacksam. Och hon var glad. För oss tänkte jag. Men tyst. Eftertänksam trodde jag. Visste ju hur nära det var.
Men inte visste jag. Ett nej.
"Nej, det är inte lönt med fortsatta IVF. Här är remissen till Umeå."
Inte visste jag.
Och jag visste inte bättre. Och jag ville inget ment. Inte såra.
Jag är glad för oss men ledsen för dem. Och jag önskar att jag vore stor nog, generös nog, att kunna skriva att jag hoppas att de hellre ska ha barn än vi, vi som redan har. Så generös är jag inte. Så stor är jag inte. Jag tänker på Junior och hur bra det skulle vara för honom att ha syskon. Jag tänker på kusinerna och hur roligt de kommer att ha ihopa. Jag tänker på oss som familj och ser hur balanserade vi blir. Jag är egoistisk och jag är inte stolt över det.
Men jag kan skriva att jag hoppas att de blir gravida före oss. Att de får en bebis innan oss. Att de får ett vackert, starkt och friskt barn. Före oss. Att jag hoppas att allt går bra och att de blir lyckliga.
För jag vill inget ont. Jag vill bara väl.
Men just nu känner jag mig inte som den bästa av vänner.
Känslosparflaskan
Inser att jag verkligen hamnat i 'allt är så fantastiskt'-fällan som ibland kommer när solen skiner, skiner och skiner. Och ett barn som bara ler, skrattar och mår bra. Jag är så otroligt glad och nöjd med mitt liv, jag önskar att jag kunde buteljera lite av känslan och spara för framtida behov. För det är inte alltid som livet bara visar sig från den ljusa sidan och till de dagarna skulle jag vilja ha lite av den här känslan.
Tänk om man kunde spara känslan, hälla upp den i en flaska och förvara den svalt och mörkt - som med de fina parfymerna eller de bättre vinerna - tills man behöver den. Och så en deppig dag, ta fram flaskan med den fantastiska känslan av oövervinnlighet, kärlek och solsken och spruta lite lätt bakom öronen. Så att man får en smak av hur det kan vara, hur man kan känna och hur lätt man går när allt bara känns toppen. Och efter att man fått smak på känslan igen kanske det är lättare att komma tillbaka till lyckoruset igen, att hitta guldkornen i tillvaron, att kunna njuta av vardagen bättre.
Tills någon lyckas med att uppfinna känslosparflaskan får jag nöja mig med att notera att jag mår bra och försöka få ner känslorna så gott det går på papper. Så kanske jag kan läsa mig till känslan den dag livet känns tungt, grått och trist.
Tänk om man kunde spara känslan, hälla upp den i en flaska och förvara den svalt och mörkt - som med de fina parfymerna eller de bättre vinerna - tills man behöver den. Och så en deppig dag, ta fram flaskan med den fantastiska känslan av oövervinnlighet, kärlek och solsken och spruta lite lätt bakom öronen. Så att man får en smak av hur det kan vara, hur man kan känna och hur lätt man går när allt bara känns toppen. Och efter att man fått smak på känslan igen kanske det är lättare att komma tillbaka till lyckoruset igen, att hitta guldkornen i tillvaron, att kunna njuta av vardagen bättre.
Tills någon lyckas med att uppfinna känslosparflaskan får jag nöja mig med att notera att jag mår bra och försöka få ner känslorna så gott det går på papper. Så kanske jag kan läsa mig till känslan den dag livet känns tungt, grått och trist.
torsdag 27 augusti 2009
Sista dagarna i frihet
Mina sista dagar i 'frihet' går nu mot sitt slut. Jag kunde inte önskat mig ett bättre avslut, vädret har varit perfekt, barnet underbart och sen de goda nyheterna tidigare i veckan på detta. Kanske, kanske får jag möjlighet till en ny ledighet snart igen. Ja, drömma går ju! ;-)
Junior har verkligen varit en toppenkille de här sista veckorna. Kan inte komma fram till om det är för att han helt enkelt nu blivit större och är 'lättare'. Dvs nu kan man hänga med honom och han förstår lite mer, han är aktiv och vill vara med. Han hittar på egna grejor, kryper runt, kollar ibland om man håller ögonen på honom - och gör man det skiner han upp i världens smajl och fortsätter med sina utforskningar.
Han är en toppenkille förutom att han älskar tvn lite för mycket och i tid och otid sätter han på den, av den och försöker flytta på den. Det gör mig mer nervös för att den ska tippa än att den ska gå sönder (finns nya i affären)...
Jag undrar hur det kommer att kännas nästa vecka när jag inte är tillsammans med honom hela dagarna. Jag hoppas att han kommer att klara övergången fint - jag kommer att ha så mycket att göra på jobbet att jag inte kommer att kunna varken tänka, känna eller fundera så mycket de första veckorna - men jag vill att det ska gå bra för honom. Att ha varit tillsammans så mycket i 10 månader och sen från en dag till en annan är inte mamma där hela tiden. Säkerligen går första dagen bra, men dagarna därefter...
Ja, den som lever får se, men gladast är jag för att jag fått vara tillsammans med honom så mycket!
Junior har verkligen varit en toppenkille de här sista veckorna. Kan inte komma fram till om det är för att han helt enkelt nu blivit större och är 'lättare'. Dvs nu kan man hänga med honom och han förstår lite mer, han är aktiv och vill vara med. Han hittar på egna grejor, kryper runt, kollar ibland om man håller ögonen på honom - och gör man det skiner han upp i världens smajl och fortsätter med sina utforskningar.
Han är en toppenkille förutom att han älskar tvn lite för mycket och i tid och otid sätter han på den, av den och försöker flytta på den. Det gör mig mer nervös för att den ska tippa än att den ska gå sönder (finns nya i affären)...
Jag undrar hur det kommer att kännas nästa vecka när jag inte är tillsammans med honom hela dagarna. Jag hoppas att han kommer att klara övergången fint - jag kommer att ha så mycket att göra på jobbet att jag inte kommer att kunna varken tänka, känna eller fundera så mycket de första veckorna - men jag vill att det ska gå bra för honom. Att ha varit tillsammans så mycket i 10 månader och sen från en dag till en annan är inte mamma där hela tiden. Säkerligen går första dagen bra, men dagarna därefter...
Ja, den som lever får se, men gladast är jag för att jag fått vara tillsammans med honom så mycket!
onsdag 26 augusti 2009
Stort
Det är stort. Det är nytt. Det är fantastiskt. Det är underbart. Det är helt otroligt.
Vi kommer att få göra syskonförsök. Kan tänka. Ett syskon till den här underbare parveln. Blir näste/a bara hälften så bra som denna, my gosh, då ska jag aldrig klaga på skatterna i detta landet...
Det är helt otroligt. Jag är sååå tacksam för denna fantastiska svenska sjukvård som kan erbjuda oss detta. Det är sååå underbart.
Och ja. Det kanske inte går.
MEN, tänk, ett syskon. Kan vi få större lycka? Två småttingar?
Och ja. Jag är helnöjd med den lille killen vi har. Men jag tror ju helt klart att syskon är det bästa man kan ge sina barn. Och ja. Blir det inte något så är vi fantastiskt tacksamma för Junior och kommer inte att klaga.
Men ändå. Tänk. Ett syskon kanske.
Kanske.
Det är stort.
Vi kommer att få göra syskonförsök. Kan tänka. Ett syskon till den här underbare parveln. Blir näste/a bara hälften så bra som denna, my gosh, då ska jag aldrig klaga på skatterna i detta landet...
Det är helt otroligt. Jag är sååå tacksam för denna fantastiska svenska sjukvård som kan erbjuda oss detta. Det är sååå underbart.
Och ja. Det kanske inte går.
MEN, tänk, ett syskon. Kan vi få större lycka? Två småttingar?
Och ja. Jag är helnöjd med den lille killen vi har. Men jag tror ju helt klart att syskon är det bästa man kan ge sina barn. Och ja. Blir det inte något så är vi fantastiskt tacksamma för Junior och kommer inte att klaga.
Men ändå. Tänk. Ett syskon kanske.
Kanske.
Det är stort.
tisdag 25 augusti 2009
Toppendagar
Vilka dagar vi har, jag och Junior. Vi glider fram på en räkmacka, ibland äter vi några också... Eller så hämtar vi en sallad, sätter oss vid havet eller i en park, någonstans soligt. Och njuter. Dricker kaffe och äter wienerbröd. Äter äpple och dricker vatten. Går i strumpsocken på marinan, kryper barbenta i gräset, gungar högt, högt, höööögt i gungan, äter sand på lekplatsen.
Jag kunde inte önska bättre dagar som de avslutande på min mammaledighet. Dessa dagar kommer jag att bära med mig i hjärtat. Alltid.
Jag kunde inte önska bättre dagar som de avslutande på min mammaledighet. Dessa dagar kommer jag att bära med mig i hjärtat. Alltid.
måndag 24 augusti 2009
Nöjd
Så nöjd jag är med livet. Så fantastiskt tacksam, så glad, så förunderligt harmonisk.
Den där lille killen, som från början krävde all min uppmärksamhet och som emellanåt gjorde mig nervös (skulle jag klara av att hålla honom vid liv, själv?!), har utvecklats till en minst sagt social och ganska självständig individ (så självständig man nu kan vara när man måste förlita sig på andra för mat och omvårdnad).
Han är nästan alltid glad, sällan ledsen, sällan gnällig, hittills har han knappt varit sjuk, och tänderna kom utan en tillstymmelse till feber eller gnäll. Jag är så tacksam att jag får uppleva honom, hans underbara leende, hans uppskattning av mina pussar, imitationer och larv.
Jag älskar att vakna brevid honom, att höra honom rumstera runt brevid mig i sängen, för att sen sätta sig upp och titta på mig. Vid det laget låtsassover jag, och efter en stund hör man 'eeeh' ett par gånger. Han väntar oftast tålmodigt tills jag öppnar mina ögonen och ler mot honom, varpå han saligt ler tillbaka och ser ut som 'äntligen, äääääntligen kan dagen börja!'. Och så myser vi. Pussas, kramas, busar lite i sängen. Tills han börjar tröttna och letar efter kanten på sängen. Så hjälper jag honom ner och så blir det frukost.
Så härligt att få vakna så varenda morgon. Jag njuter i fulla drag, kanske ännu mer nu när jag vet att förändringens vindar blåser i Juniors hem. Bara några få dagar kvar tills jag börjar jobba, och så ska pappa A vara hemma.
Vilket fantastiskt liv jag har. Vilken fantastisk son jag har. Så 'blessed I am!'.
Den där lille killen, som från början krävde all min uppmärksamhet och som emellanåt gjorde mig nervös (skulle jag klara av att hålla honom vid liv, själv?!), har utvecklats till en minst sagt social och ganska självständig individ (så självständig man nu kan vara när man måste förlita sig på andra för mat och omvårdnad).
Han är nästan alltid glad, sällan ledsen, sällan gnällig, hittills har han knappt varit sjuk, och tänderna kom utan en tillstymmelse till feber eller gnäll. Jag är så tacksam att jag får uppleva honom, hans underbara leende, hans uppskattning av mina pussar, imitationer och larv.
Jag älskar att vakna brevid honom, att höra honom rumstera runt brevid mig i sängen, för att sen sätta sig upp och titta på mig. Vid det laget låtsassover jag, och efter en stund hör man 'eeeh' ett par gånger. Han väntar oftast tålmodigt tills jag öppnar mina ögonen och ler mot honom, varpå han saligt ler tillbaka och ser ut som 'äntligen, äääääntligen kan dagen börja!'. Och så myser vi. Pussas, kramas, busar lite i sängen. Tills han börjar tröttna och letar efter kanten på sängen. Så hjälper jag honom ner och så blir det frukost.
Så härligt att få vakna så varenda morgon. Jag njuter i fulla drag, kanske ännu mer nu när jag vet att förändringens vindar blåser i Juniors hem. Bara några få dagar kvar tills jag börjar jobba, och så ska pappa A vara hemma.
Vilket fantastiskt liv jag har. Vilken fantastisk son jag har. Så 'blessed I am!'.
söndag 23 augusti 2009
Söndagsstatus: på jobbet
EFtersom chefen messade och behövde hjälp var jag ju tvungen att ställa upp. Alltså, inte tvungen för hans skull, men för Luther som satt på axeln och ser till oss alla...
Så, summa summarum, jag skulle egentligen bara behöva öppna jobb-mailen hemifrån, svara på ett mail och sen skulle saken vara ur världen. Men si, så lätt skulle det inte vara... Citrixen som jag behöver för att logga in på jobb-mailen är spårlöst försvunnen. Sannolikt ligger den på ett otroligt intelligent ställe som är säkert och genomtänkt, men för tillfället kan jag inte spåra varken citrix eller ställe. Jag kan inte ens minnas att jag sett den i den nya lägenheten.
Därför trodde jag, vis som jag är, att jag kanske lagt den i datorväskan som jag tog till jobbet i samband med flytten. Smart som jag flyttade jag tillbaka dator och alla andra 'viktiga' papper till kontoret dagarna innan vår egen flytt och man skulle ju kunna tänka sig att citrixen åkt med i den väskan. Därför tog jag mig idag till jobbet för att fixa med mailet.
Ingen citrix på jobbet.
Åtgärd: logga in på vanliga datorn. Hur svårt kan det vara?
Tydligen översvårt för jag hade glömt koden. In i bilen och hem för att hämta koden som ligger på min egen laptop. Tillbaka till jobbet.
Loggar in med första koden. Går toppenbra. Blir omfrågad om andra koden. Lägger in den. 3 gånger.
Nu är jag utslängd från min jobbdator.
Nu sitter jag på min privata dator (som jag tog med mig hemifrån) och bloggar istället. Jag lär ju inte komma in på min jobb-mail ens om jag hittar min citrix nu.
Känns lite udda och lite ovälkommet av min jobbdator att inte vara mer överseende med svåra koder.
Chefen fick ett mail från min privata mailadress, så jag hoppas att det löser sig under kvällen.
Så, summa summarum, jag skulle egentligen bara behöva öppna jobb-mailen hemifrån, svara på ett mail och sen skulle saken vara ur världen. Men si, så lätt skulle det inte vara... Citrixen som jag behöver för att logga in på jobb-mailen är spårlöst försvunnen. Sannolikt ligger den på ett otroligt intelligent ställe som är säkert och genomtänkt, men för tillfället kan jag inte spåra varken citrix eller ställe. Jag kan inte ens minnas att jag sett den i den nya lägenheten.
Därför trodde jag, vis som jag är, att jag kanske lagt den i datorväskan som jag tog till jobbet i samband med flytten. Smart som jag flyttade jag tillbaka dator och alla andra 'viktiga' papper till kontoret dagarna innan vår egen flytt och man skulle ju kunna tänka sig att citrixen åkt med i den väskan. Därför tog jag mig idag till jobbet för att fixa med mailet.
Ingen citrix på jobbet.
Åtgärd: logga in på vanliga datorn. Hur svårt kan det vara?
Tydligen översvårt för jag hade glömt koden. In i bilen och hem för att hämta koden som ligger på min egen laptop. Tillbaka till jobbet.
Loggar in med första koden. Går toppenbra. Blir omfrågad om andra koden. Lägger in den. 3 gånger.
Nu är jag utslängd från min jobbdator.
Nu sitter jag på min privata dator (som jag tog med mig hemifrån) och bloggar istället. Jag lär ju inte komma in på min jobb-mail ens om jag hittar min citrix nu.
Känns lite udda och lite ovälkommet av min jobbdator att inte vara mer överseende med svåra koder.
Chefen fick ett mail från min privata mailadress, så jag hoppas att det löser sig under kvällen.
lördag 22 augusti 2009
Nära till jobbet
Nu är det nära. Snart börjar jobbet. Vet inte vad jag ska tycka.
Ena halvan tycker det ska bli jättekul att vara en i gänget igen. Att vara behövd och göra 'viktiga saker'. Bära viktiga papper och skriva underskrift på viktiga avtal och nicka med viktig min när någon säger något viktigt. Maila viktiga mail på en viktig jobb-mail-adress och boka viktiga luncher med viktiga kunder, leverantörer och nätverkskontakter. Bara vara viktig hela dagen. Sitta med bluetoothen i örat med viktig min och prata om viktiga saker. Och se viktig ut.
Den andra halvan av mig tycker att nu släpper jag det enda som är viktigt i livet. Junior. Den halvan går bara och funderar på hur hon ska kunna slippa undan jobbet så mycket som möjligt (helst med bibehållen inkomst...) så att hon kan tillbringa dagarna med det enda som betyder nåt egentligen. Att få lov att vara tillsammans med den där lille killen som bara är en enda stor kärlek. Den där lille killen som bara blir roligare och roligare, som ger mer och mer, som blir mer och mer sin egen lille person och som så tydligt visar vad han vill och vad han kan. Det där lilla knytet som från början bara kunde suga på mammas bröst och sova, och som nu är en riktig liten människa som snart går och står alldeles själv.
De två halvorna av mig tar upp all min vakna tid. Och tankarna går från 'klart mamma ska kunna jobba!' till 'vill mamma verkligen jobba?' till 'mamma mår bättre när hon jobbar' till 'Junior mår bättre av att ha mamma hemma'. Och egentligen handlar det här inte så mycket om just nu, för nu ska ju A vara hemma fram tills jul. Nä, jag har redan börjat snurra i dagis-svängen, den som kommer till våren, det är den som gör att jag funderar och funderar och funderar.
Kanske, kanske, kanske kan jag komma till en bra lösning. Men det kommer att bli annorlunda för oss allaoch en del kommer nog att bli lite chockade, misstrogna och/eller förvånade över min(a) eventuella framtida val.
Fortsättning följer.
Ena halvan tycker det ska bli jättekul att vara en i gänget igen. Att vara behövd och göra 'viktiga saker'. Bära viktiga papper och skriva underskrift på viktiga avtal och nicka med viktig min när någon säger något viktigt. Maila viktiga mail på en viktig jobb-mail-adress och boka viktiga luncher med viktiga kunder, leverantörer och nätverkskontakter. Bara vara viktig hela dagen. Sitta med bluetoothen i örat med viktig min och prata om viktiga saker. Och se viktig ut.
Den andra halvan av mig tycker att nu släpper jag det enda som är viktigt i livet. Junior. Den halvan går bara och funderar på hur hon ska kunna slippa undan jobbet så mycket som möjligt (helst med bibehållen inkomst...) så att hon kan tillbringa dagarna med det enda som betyder nåt egentligen. Att få lov att vara tillsammans med den där lille killen som bara är en enda stor kärlek. Den där lille killen som bara blir roligare och roligare, som ger mer och mer, som blir mer och mer sin egen lille person och som så tydligt visar vad han vill och vad han kan. Det där lilla knytet som från början bara kunde suga på mammas bröst och sova, och som nu är en riktig liten människa som snart går och står alldeles själv.
De två halvorna av mig tar upp all min vakna tid. Och tankarna går från 'klart mamma ska kunna jobba!' till 'vill mamma verkligen jobba?' till 'mamma mår bättre när hon jobbar' till 'Junior mår bättre av att ha mamma hemma'. Och egentligen handlar det här inte så mycket om just nu, för nu ska ju A vara hemma fram tills jul. Nä, jag har redan börjat snurra i dagis-svängen, den som kommer till våren, det är den som gör att jag funderar och funderar och funderar.
Kanske, kanske, kanske kan jag komma till en bra lösning. Men det kommer att bli annorlunda för oss allaoch en del kommer nog att bli lite chockade, misstrogna och/eller förvånade över min(a) eventuella framtida val.
Fortsättning följer.
fredag 21 augusti 2009
Ett sms
Chefen skickade ett sms.
"Vi hör inget ifrån dig? Är allt väl? Du kommer väl tillbaks? Vi har lite issues som måste fixas och diskutera. Ring är du snäll!"
Herrejesus, jag fick en flash från Tomas Ledin och 'Du ska veta att jag saknar dig'.
Och jag bara försöker ducka från jobbet sista veckorna innan allvaret börjar. Jag har så mycket jag måste tänka på. Tänka om. Tänka kring.
Jag vet inte vad jag vill längre.
"Vi hör inget ifrån dig? Är allt väl? Du kommer väl tillbaks? Vi har lite issues som måste fixas och diskutera. Ring är du snäll!"
Herrejesus, jag fick en flash från Tomas Ledin och 'Du ska veta att jag saknar dig'.
Och jag bara försöker ducka från jobbet sista veckorna innan allvaret börjar. Jag har så mycket jag måste tänka på. Tänka om. Tänka kring.
Jag vet inte vad jag vill längre.
Två minuter i köket...
Junior har behagat sova dåligt inatt igen. Kanske beroende det på den nära förestående Olyckan. Olyckan som hände på nyslipat och nylackerat parkettgolv. Olyckan som hände de 2 minuter mamma var i köket och satte på kaffe.
Ofta, ofta får Junior krypa naken från badrummet till köket innan vi ska äta frukost. Skönt att vädra snorren - tänker jag - efter nattblöja och innan vi låser in den igen för en heldag i blöja igen, må vara att de blir oftare bytta på dagen än på natten, men iallafall. Och sällan, sällan händer olyckor. Nästan aldrig faktiskt.
De händer så sällan att när de sker, måste man föreviga och skriva om dem.
Efter två minuter i köket, kanhända mindre, såg det ut så här i vardagsrummet. Tilläggas skall att så här mycket är det aldrig annars. Var det kanske friheten kring rumpan som gjorde att trycket ökade? Var det de friska vindar som fläktade kring baken som hjälpte till med volymerna? Eller försöker han säga mig något? Skiter han i mig?
Ofta, ofta får Junior krypa naken från badrummet till köket innan vi ska äta frukost. Skönt att vädra snorren - tänker jag - efter nattblöja och innan vi låser in den igen för en heldag i blöja igen, må vara att de blir oftare bytta på dagen än på natten, men iallafall. Och sällan, sällan händer olyckor. Nästan aldrig faktiskt.
De händer så sällan att när de sker, måste man föreviga och skriva om dem.
Efter två minuter i köket, kanhända mindre, såg det ut så här i vardagsrummet. Tilläggas skall att så här mycket är det aldrig annars. Var det kanske friheten kring rumpan som gjorde att trycket ökade? Var det de friska vindar som fläktade kring baken som hjälpte till med volymerna? Eller försöker han säga mig något? Skiter han i mig?
torsdag 20 augusti 2009
onsdag 19 augusti 2009
Korsögd
2 nätter i rad har Junior behagat vakna kl 02. För att inte somna om. Han är helt rastlös och snurrar och vänder och bara kan inte komma till ro. Det tar en evinnerlig tid att få honom till sömns. Typ till kl 4.30. Och det krävs vaggning, vyssjning och igår la jag honom själv i spjälsängen och så fick han skrika i 4 minuter. Det var mer ett 'jamen, det här är ju inget kul, plocka upp mig!!'-skrik än något annat, så det var mer jobbigt för grannarna antagligen...
Nu hoppas jag att vi får ordning tills i natt, för jag får krupp på dessa nätter. Har svårt att lägga mig på dagen, det är så mycket som ska fixas med de timmar han sover på dagen. Så igår och idag är trötta dagar.
Nu hoppas jag att vi får ordning tills i natt, för jag får krupp på dessa nätter. Har svårt att lägga mig på dagen, det är så mycket som ska fixas med de timmar han sover på dagen. Så igår och idag är trötta dagar.
söndag 16 augusti 2009
Söndag morgon
En fantastisk sol utanför. En riktig sensommardag, där man kan ana hösten som står runt knuten, men det är samtidigt varmt, varmt och gassande sol. Ren njutning.
En fantastisk sol inomhus i form av en liten kille som vaknar med bus i ögonen och pussar sin mamma innan han ger sig av på upptäckarfärd. En riktig liten busunge som kryper iväg en bit, sätter sig och vänder sig, tittar på mamma för att få okey på buset framför sig, och när mamma säger 'off you go', sätter fart på de små benen och kryper i hög hastighet ut på nya äventyr.
Sol. Sol. Sol.
En fantastisk sol inomhus i form av en liten kille som vaknar med bus i ögonen och pussar sin mamma innan han ger sig av på upptäckarfärd. En riktig liten busunge som kryper iväg en bit, sätter sig och vänder sig, tittar på mamma för att få okey på buset framför sig, och när mamma säger 'off you go', sätter fart på de små benen och kryper i hög hastighet ut på nya äventyr.
Sol. Sol. Sol.
fredag 14 augusti 2009
Temporary living
Så var då första flytten avklarad, den till vårt tillfälliga boende. Verkar toppen faktiskt! Värden har ombesörjt målning, parkettslip, nya skåp, nya badrum och garderober. Toppen! Känns taskigt att säga upp den om bara några dagar, men vad gör man inte för att kunna bo okey i några månader?!
Flytten gick bra. Över förväntan faktiskt. Och redan idag har vi hemmet på plats, hyfsat ok för att ha flyttat igår. Köket var så pass att jag faktiskt lagade middag hemma, och det stora kvar är att fixa ihop badrummen så att vi kan göra oss iordning vettigt de närmsta månaderna. Vi är vana vid mer skåp, mer förvaring, än vad som erbjuds här. Men det kommer att lösa sig, det med!
Lille J verkar trivas utmärkt! Vid ett obevakat tillfälle lyckades han för egen maskin ta sig ut på balkongen, där föräldrarna hittade honom lyckligt skakades balkonggaller. Då tackade jag faktiskt Anna Wahlgren tyst i huvudet; hon har en passus där hon beskriver hur hon fann ett av sina barn sittandes i en fönstersmyg högt upp i en fastighet och hur hon fann sig och lugnt gick fram och hämtade ner barnet. Nu fanns det aldrig någon risk för liv och lem på balkongen, det var mest överraskande att finna honom där han inte borde vara, men så mycket bättre att lugnt och sansat kunna hämta in honom trots allt.
Nu stundar totalsanering av den gamla lägenheten och sen får vi vänta, vänta, och vänta på tillträde till huset. Ska bli fantastiskt härligt att fira jul (ja, jag vet, galet att tänka så långt fram när vi fortfarande har några härliga sensommarveckor kvar!) i eget hus! Tänka sig, hemmansägare!
Flytten gick bra. Över förväntan faktiskt. Och redan idag har vi hemmet på plats, hyfsat ok för att ha flyttat igår. Köket var så pass att jag faktiskt lagade middag hemma, och det stora kvar är att fixa ihop badrummen så att vi kan göra oss iordning vettigt de närmsta månaderna. Vi är vana vid mer skåp, mer förvaring, än vad som erbjuds här. Men det kommer att lösa sig, det med!
Lille J verkar trivas utmärkt! Vid ett obevakat tillfälle lyckades han för egen maskin ta sig ut på balkongen, där föräldrarna hittade honom lyckligt skakades balkonggaller. Då tackade jag faktiskt Anna Wahlgren tyst i huvudet; hon har en passus där hon beskriver hur hon fann ett av sina barn sittandes i en fönstersmyg högt upp i en fastighet och hur hon fann sig och lugnt gick fram och hämtade ner barnet. Nu fanns det aldrig någon risk för liv och lem på balkongen, det var mest överraskande att finna honom där han inte borde vara, men så mycket bättre att lugnt och sansat kunna hämta in honom trots allt.
Nu stundar totalsanering av den gamla lägenheten och sen får vi vänta, vänta, och vänta på tillträde till huset. Ska bli fantastiskt härligt att fira jul (ja, jag vet, galet att tänka så långt fram när vi fortfarande har några härliga sensommarveckor kvar!) i eget hus! Tänka sig, hemmansägare!
onsdag 12 augusti 2009
Semester tack
Jag får krupp. Det har varit mycket att göra hittills i den här mamma ledigheten (ha, ledighet ger jag inte mycket för!) men nu slås alla rekord!
Fy fagerlund vad jag vill ha semester. Och bara några få veckor kvar så får jag det. Semester alltså.
Jag börjar jobba om några få veckor. Kommer att räknas som heltidssemester! Jeezes vad jag längtar!
Fy fagerlund vad jag vill ha semester. Och bara några få veckor kvar så får jag det. Semester alltså.
Jag börjar jobba om några få veckor. Kommer att räknas som heltidssemester! Jeezes vad jag längtar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
